april 16, 2014 Lämna en kommentar

Jag finns numera enbart på min blogg Rapsodi – HÄR

Annonser
Kategorier:Uncategorized

Hello world!

juni 14, 2011 1 kommentar

Welcome to WordPress.com. After you read this, you should delete and write your own post, with a new title above. Or hit Add New on the left (of the admin dashboard) to start a fresh post.

Here are some suggestions for your first post.

  1. You can find new ideas for what to blog about by reading the Daily Post.
  2. Add PressThis to your browser. It creates a new blog post for you about any interesting  page you read on the web.
  3. Make some changes to this page, and then hit preview on the right. You can alway preview any post or edit you before you share it to the world.
Kategorier:Uncategorized

Jag går

mars 13, 2009 8 kommentarer

Jag lånar titeln på en bra bok av den franske författaren Jean Echenoz. (Jag skrev om honom här).

Länge har jag funderat på att öppna en annan blogg på ett annat ställe, och efter det senaste krånglet här på AB-bloggen har jag definitivt fått nog. Jag lockas också av de ökade tekniska och estetiska möjligheter som finns på annat håll.

Efter ganska precis två år och drygt 300 inlägg går jag alltså vidare. Min tanke i starten var att i huvudsak skriva om musik och musikupplevelser, men det har blivit en blandning av allt möjligt. Flera av de bloggare som jag följt här på AB har lagt ner eller bytt till en annan plats, vilket också är ett skäl att ta steget nu. Jag låter dock Impromptu ligga kvar och skriver kanske ett och annat inlägg här även i fortsättningen. Det mesta kommer dock att publiceras på den nya bloggen, särskilt det som handlar musik och litteratur.

Ni kan alltså i fortsättningen hitta mig här: Rapsodi 

Jag vill också passa på och tacka för alla kommentarer jag fått. Inte en enda av dem har varit illasinnad, vilket jag förstått inte är så ovanligt här på AB-bloggen.

Tack för mig – och gärna på återhörande!

 

Kategorier:Uncategorized

Med anledning av några påsar kaktusfrön

 Foto: EJ

Hur får man tag i den lämpliga sandjord som gör att kaktusfrön trivs och slår rot?

I Phoenix´ botaniska trädgård fanns en mängd arter av kaktusar i olika stadier av tillväxt. Somliga arter – till exempel den för staten Arizona typiska Saguari  (uttalas saoári) – kan bli hundrafemtio år gammal. Det lär ta cirka sjuttiofem år innan den förgrenar sig. Ofta ser man att de äldre exemplaren fungerar som fågelholkar, precis på samma sätt som den gamla svartpoppeln på mitt eget torpställe.

Naturligtvis föll jag för frestelsen att köpa några fröpåsar i butiken. Där fanns även en påse för den så kallade orgelpipekaktusen. Kanske blir det just den som kommer att trivas bäst i mitt fönster?

Undrar också hur stora de hinner att bli innan min tid är ute, om jag nu skulle lyckas driva upp dem till krukväxter.

Det är med kaktusar som i än högre grad med redwood-träden i Californien, alpgranarna i Schweiz och många andra träd och växter – de kommer att överleva oss med många, många år. Bara detta gör att man faller i begrundan och måste betrakta fröpåsarna med tillbörlig vördnad.

 

 

 

 

Kategorier:Uncategorized

Divans försvar

Divor – finns dom längre?

Diva betecknar ursprungligen en operasångerska som blivit så stor att hon måste beskrivas med ord som ger henne gudinnestatus (feminimum av latinets divus, dvs gud). Samtidigt finns en tvetydighet i begreppet, eftersom det också kommit att förknippas med vissa later som egensinne och arrogans, nyckfullhet och självsvåldigt uppträdande.

Maria Callas – var hon kanske den sista riktiga divan? Hon som bland annat skapade rubriker genom att huxflux lämna ett framträdande på Romoperan utan hänsyntill att den italienske presidenten satt i salongen.

Nej, fortfarande utser journalisterna divor bland de mest framgångsrika och omsusade stjärnorna, och fortfarande ska de samtidigt helst ha gjort sig kända för oberäknelighet och skandaler. Jessica Duchen ger i sin blogg (här) en liten historisk översikt och hänvisar till en intervju som hon själv gjort med en av världens just nu främsta sopraner – Angela Gheorghiu.

Duchen konfronterade Gheorghiu med hennes rykte om divalater, bland annat inställda föreställningar och svikna överenskommelser. Hon fick ett svar som inte bara var ett undflyende försvar utan gav en lite mer sammansatt bild av en operastjärnas verklighet.

I grunden handlar det om de enorma krav och förväntningar som ställs på sådana artister som Gheorghiu, krav från publiken som inte är mindre än de krav som artisten ställer på sig själv. Har man en gång nått den ryktbarhet som Gheorghiu har gives ingen pardon. Man måste kunna leverera, som det heter nu för tiden.

Om man vet att man av någon orsak inte kan uppfylla förväntningarna är det bättre att inte alls gå upp på scenen, menar Gheorghiu. Hon vill med andra ord undvika att göra ett halvbra jobb och utsätta sig för publikens och sin egen besvikelse, ja kanske till och med publikens burop och kritikernas förkastelsdomar.

Hur ska vi se på detta? Det är lätt att gissa hur operahus, producenter och administratörer betraktar resonemanget. Men hur ska vi som publik se på det? Kanske beundrar vi den sångare som trots opasslighet heroiskt genomför föreställningen? Jag har själv varit med om att man före en föreställning meddelat att tenoren sjunger med begränsad kapacitet på grund av en halsåkomma. Det var på San Carlo i Neapel, och efter föreställningen applåderade halva pubilken uppmuntrande medan andra halvan buade.

Eller tycker vi kanske att vi kan leva med att aldrig vara säkra på att vi verkligen får uppleva den annonserade stjärnan i huvudrollen, bara vi får den ultimata upplevelse som den gudomliga kan ge när vi har tur och allt fungerar som det ska?

 

Kategorier:Uncategorized

Beethoven i Blomstedts händer

Lördagen gick i musikens tecken. I Berwaldhallen gavs för andra gången detta veckoslut Beethovens Missa Solemnis, ett gigantiskt verk på nära en och en halv timmes speltid med orkester kör, och en solistkvartett.

Det började med att Beethoven lovade att komponera en mässa till vigningen av en ärkebiskop som han kände. Han hann dock inte färdigt till detta tillfälle, men fullbordade ändå verket så småningom. Det berättas att han tog sin uppgift på djupaste allvar och avsatte ett helt år för att förkovra sig i all kyrkomusik som tidigare komponerats, från Palestrina och framåt.

Jag har visserligen ägt en cd-inspelning av Missa Solemnis ett antal år men aldrig kommit att fastna ordentligt för just detta opus i geniets lista. Det är väl som det brukar vara med många stora och komplicerade verk: det krävs rätt tillfälle samt koncentration och omlyssning om man rätt ska kunna uppskatta dem. Därför ger alltid det levande framförandet en välkommen chans att närma sig musik som ännu inte riktigt öppnat sig för en.

Ett sådant tillfälle erbjöds igår när vår störste svenske dirigent för närvarande, nämligen  Herbert Blomstedt, gästade radiosymfonikerna. Åtttiotvå år gammal och med livslång erfarenhet av många berömda orkestrar världen över, håller han ett sådant här gigantiskt uppbåd av sångare och musiker i de säkraste händer.

Och vilka händer sedan! Det må vara en perifer synpunkt, men till live-upplevelsen hör också synintrycken, och jag vet ingen dirigent som dirigerar så vackert som Herbert Blomstedt. Utan partitur och med väl avmätta rörelser tycks han vara så ett med de dynamiska förloppen att man man tror att han faktiskt framkallar själva musiken. Vänsterhandens små vinkningar och svepande rörelser är bara ett av de finstämda medel han använder sig av.

Mässan är minst lika storslagen som den nionde symfonin. Ibland – som i Gloria- och Credo-satserna – är musiken så kraftfull och kontrastrik att man kan känna att gränsen för det bombastiska tangeras. Men Blomstedts tolkning gjorde mig snarare gripen och involverad än analytisk och iakttagande. När han slog av Gloria-satsens ”Amen” i det stegrade forte fortissimot skedde det med ett hugg så distinkt och exakt att det nog inte bara var jag som kippade efter andan.

Men Beethoven är ju inte enbart de mäktiga uttryckens uttolkare. Om Deus pater omnipotens i Gloria må dåna så taket nästan lyfter så är innerligheten i benedictus inte mindre gripande i sin stilla vädjan, med ett violinsolo som viktigt inslag. Solistkvartettens Dona nobis pacem är ett annat exempel på renodlad skönhet.

Strålande insatser från samtliga solister: Malin Byström (sopran), Anna Larsson (alt), Werner Güra (tenor och Georg Zeppenfeld (bas). Anna Larsson kvaliteter är ju välkända, medan framför allt Malin Byström för mig var en ny och överraskande bekantskap. Birgit Nilsson-stipendiat stod det i programbladet, och jag har inga svårigheter att förstå varför.

Återigen en minnesvärd afton i Berwaldhallen.

PS. Läs förresten här i Anna Larssons blogg hennes erkännsamma ord om kollegan Malin Byström och konsertmästaren (som stod för violinsolot) Malin Broman! DS.

 

Kategorier:Uncategorized

I en bokhandel långt hemifrån

mars 6, 2009 4 kommentarer

Vid ett shoppingtillfälle i Scottsdale, Phoenix ägnade jag en timme åt att ströva omkring i en stor och välsorterad bokhandel. I hyllorna för filosofi fann jag ett par böcker av två av mina favoritfilosofer sedan bra många år. En liten och en stor bok, vilket framgår av bilden ovan.

Leszek Kolakowski, den polske författaren och filosofen som under lång tid varit verksam i Oxford har skrivit den lilla boken: Why is there something rather than nothing. 23 questions from great philosophers (Basic Books, 2007).

Charles Taylor, kanadensisk filosof med katolsk bakgrund, berömd för bland annat en stor bok om Hegel, ett mycket tungt verk med titeln Sources of the Self och en pendang som avhandlade begreppet autenticitet (The Ethics of Authenticity), har nu skrivit en ny tegelsten: The Secular Age (The Belknap Press of Harvard University Press, 2007). Det framgår av innehållsförteckningen att den är en utveckling av tidigare teman om den moderna människans identitet, självförståelse och moraliska förankring.

Den lilla boken består av lika koncisa som eleganta sammanfattningar av utvalda filosofers tankar från Sokrates till Husserl. Kolakowski vänder på steken och låter varje sådan presentation utmynna i en eller ett par frågor som stimulerar läsaren till fortsatt tankeverksamhet. På så vis antyder han på vilket sätt några av filosofihistoriens centrala tankegångar är av betående intresse och relevans. Den här boken lindrade avsevärt min jetlag på vägen hem och dagarna därefter. Nog borde Brombergs, som tidigare haft Kolakowski på utgivningslistan, överväga även denna bok för översättning. Jag tänker mig den bland annat som en utmärkt introduktion i filosofins värld för gymnasister.

När jag ska få tid att plöja Taylors bortemot 900 sidor av lärd samtidsdiagnostik vet jag inte. Av och till önskar man att man kunde överge jobbet för en tid och låta sig övermannas av lusten att fördjupa sig i något mera utmanande, t ex frågan om vad sekulariseringen egentligen har för innebörd och konsekvenser. Inte minst för svenskar, som ju antas tillhöra de mest sekulariserade folken av alla, vore det säkert nyttigt att med Taylors hjälp distansera sig till den gängse självuppfattningen genom en historisk-filosofisk exposé över de religiösa föreställningarnas förändring och minskade inflytande.

En tredje bok med en mer direkt jobbanknytning fick slinka med också: The Happiness Hypothesis av Jonathan Haidt. (Basic Books, 2006). Så kallad positiv psykologi har blivit på modet också inom den akademiska hälsopsykologin. Även denna bok anlägger ett idéhistoriskt perspektiv och kan förhoppningsvis förena nytta med visst nöje. 

Sist vill jag illustrera Kolakowskis sätt att spetsa till frågorna genom att citera några avslutande meningar från kapitlet om ärkepessimisten Schopenhauer:

Finally, a supremely metaphysical question: does it make any sense to say that it would be better if the world did not exist? Or is this an entirely meaningless thing to say? (Better for whom? Not for us, since we would not be there. Not for the cosmic will, because for it nothing can be better or worse. So just better in general? What would that mean?) And if the claim is absurd, is its negation – the claim that it is a good thing that the world exists – equally absurd?

 

Kategorier:Uncategorized